Öppet kärleksbrev till SJ
Kära SJ, vi måste prata.
Jag älskar ju dig. Jag älskar kollektivtrafik och jag älskar tåget. Jag har låtit bli att ta körkort för att jag är övertygad om att det ska gå att klara sig utan, att man ska kunna överleva på kollektivtrafik. Under de senaste åren har jag valt att semestra genom att tågluffa i Östeuropa, ta tåget till Berlin och åka tåg genom Skottland. Jag åker tåg fram och tillbaka Karlstad-Stockholm, Karlstad-Göteborg och Karlstad-Ängelsberg många många gånger per år. Det är alltså inte brist på kärlek detta handlar om.
Men det är någonting som inte fungerar i vår relation. Jag har länge tagit på mig skulden, sagt att minorna vi går på i vår relation är mitt fel. De själsliga sår du lämnar, dem har jag tagit på mig. Jag har planerat om, först kompensera för dina tillkortakommanden genom att inte ta tåget som ska vara framme den tid jag vill vara framme utan ta ett tidigare tåg, sedan ytterligare ett tidigare och ytterligare ett tidigare. Och ändå sårar du mig så. Gång på gång på gång.
Detta är inte mitt fel, kära SJ. Det är inte jag, det är du.
Jag vet att allt inte är ditt fel egentligen. Jag vet att du har din historia och att du har dina egna bekymmer att brottas med. Men sanningen är den, att på något sätt måste det ändå vara ditt fel. Det står SJ på biljetten, och då är det SJ som lovar att hålla vad som står på biljetten. Jag vet att infrastrukturen varit eftersatt länge, jag vet att det är trångt på spåret, att det inte satsas tillräckligt med pengar för att kunna göra de nödvändiga investeringarna. Men sanningen är ju att detta inte är mitt fel. Det är inte jag som lovar och lovar och sedan bryter löftena. Det är du. Problemen i vårt förhållande är dina problem, inte mina.
Jag är beredd att jobba med vår relation, men du måste bestämma var vi ska börja. För det här håller inte. Jag älskar som sagt att åka tåg. Det finns inget trevligare än att vara på väg på rälsen, kunna luta sig tillbaka, njuta av landskapet utanför, kanske läsa en bok. Att gå till bistron och köpa en kopp kaffe att njuta av under tiden som tåget målmedvetet tar sig framåt. Det är bästa sättet att resa. Men det var länge sedan jag reste så med SJ. Att resa med SJ är numera alltid ett äventyr. Äventyr kan låta positivt, men det är så jävla drygt. Det ska inte vara så. Jag vill inte att mina resor ska vara äventyr, jag vill kunna planera så att man vet när man är framme. Man ska inte behöva stressa sig fördärvad, inte kunna äta, missa allt man planerat för, det är inte det resandet ska vara.
Restidsgarantin är väl fint. Men det räcker inte. Det täcker inte för de löften du bryter. Du lovar att ta mig till det där jag planerat, du lovar att jag ska kunna ta mig till de där minnesvärda stunderna som när jag ser tillbaka på allt bildar det som är mitt liv. Du lovar att ta mig till den där konserten, att ta mig till det där restaurangbesöket eller bara helt enkelt ta mig på den där semestern. Men du bryter löftena, gång på gång på gång. Jag vet inte om en idé kanske vore att göra om tidtabellerna. Kan det vara ett sätt att börja vårt arbete? Kanske är det så att resan Karlstad-Stockholm egentligen tar fem eller sex timmar, inte två och en halv eller tre. För det är ju oftare den tar fem timmar än två och en halv. Eller så har jag bara haft extrem otur, för jag minns inte senast jag i lugn och ro kunde luta mig tillbaka och lita på att jag ska hinna fram till det jag planerat. Det slutar alltid med att man är svettig, matt och hungrig och springer mot målet, trots att man planerat med kanske tre-fyra timmars bufferttid. Så ska inte resandet vara. Man måste kunna lita på varandra. Om jag håller mina löften måste du också kunna hålla dina.
Som sagt, jag vill verkligen att det här ska funka. Jag är beredd att göra min del för att få vår relation att funka. Vi har investerat för mycket för att vi bara ska kasta bort kärleken utan att jobba för att försöka rädda den. Men samtidigt börjar det bli bråttom. Vi kan inte ha det så här länge till. Jag kan inte stå ut med att ständigt bli sviken av den jag älskar så. Livet ska inte vara så, och om det inte kan bli någon förändring måste jag nog lämna dig. Snälla, vad ska vi göra åt situationen? Var börjar vi? Vad kan jag göra?
Hälsningar,
Din Peter
